Imorgon ska de hämtas hem. Tuppkammen med bröder. Jag har inte saknat de ett dugg. Inte för att jag är säker på att de har det bra utan för att jag varit så sliten.
Ständiga bupbesök, frånvaro på jobbet, ständiga samtal från skolan och en krasslig make. En känsla av att alltid vara på fel plats och att inte räcka till har präglat året så här långt.
Under en veckas tid har jag sovit, jobbat, promenerat och pratat.
På rätt plats och i rätt balans känns som ett bra sätt att börja semestern på.
Nu väntar en vecka själv med barnen, få se hur länge känslan håller i sej? Ska vi slå vad?
Telefon
6 timmar sedan