Upp som en sol ner som...

Efter att ha känt mej rätt så lyckad över att äntligen boka in mellansonens kalas på ett näraliggande lekland visar det sej att jag lyckats pricka in luciatåget. Luciatåg den 11 december! Gråt och tandagnisslan. Så nu väntar 20 trevliga telefonsamtal.
Vilken tur att jag ändå inte hade något att göra!

Sexårshumor:

Tre snorkråkor går över vägen, den ena blir överhörd av en bil.
-Kom nu snoris ropar de till den överkörda.

Så skrattar sexåringen så han nästan faller av stolen.

Sedan kommer den om tomaterna.
Och den om potatisarna.
Och den om äggen.

Sedan faller sexåringen av stolen.

Bup

Vi åker nära huset han hatar. Vi tänker inte på det men han vrålar högt: vänd bilen stanna och hjälp! Två kilometer kvar till stället han hatar mest i hela världen, där skall snart utredningen ske. Han vet inget än. Vi vänder inte bilen. Men jag funderar på hur livet snart skall bli. Kommer jag snart att vara mamma till någon med en diagnostiserad hjärnskada eller kommer jag bara fortsätta vara mamma till honom alla suckar åt. Just nu föredrar jag det första, mest för hans skull. Fast det spelar ingen roll. Han är min och jag älskar honom så hjärtat värker i kroppen på mej. Jag älskar honom så tårarna rinner många, många gånger varje vecka.

Imorgon är en annan dag

Idag tänker jag inga glada tankar. Kanske är bara sömnbristen bara för stor och förkyldningen mer än jag klarar av just nu. Kanske är det bättre redan imorgon.

Jag älskar i alla fall att kasta ut julgranen

Julen är inte riktigt min högtid så kanske just därför är alla extra måna om att jag skall uppleva julens storheter. Men jag undrar fortfarande måste papparkakshuset bakas den 22:a november och julkorten skrivas dagen efter?
Tomtegrogg någon??

Ta det lite lugnt!

Har jag missat något?
Vi har fått inbjudan till lussefika med julpyssel, order om att baka lussekatter till luciafirandet i skolan och så skriver barnens önskelistor inför jul.
På altanen förr just något ner som liknar snö.
Lugn och fin.

Det gäller att vara cool

Lillebror avskyr nya kläder. Han älskar gamla, urtvättade och slitna gamla kläder. Jag drar på det in i det längsta att presentera nya kläder. Ibland är det oundvikligt. Som när man vaknar en morgon och det plötsligt är -5,7 grader.
Storebror fattar läget den morgonen och vränger på sej lillebrors overall med en massa käcka utrop. Aldrig har någon skådat en sådan fantastisk overall! Lillebror köper skådespelet, sliter tillbaka overallen och lyckas med koststycket att ta på sej den själv.
Så kommer vi äntligen till dagis och lillebror vägrar ta av sej overallen med tillhörande mössa.
-"Nää, aståål Enni." (=Nej, ascool säger Enni.)

Vad är det jag bevisar?

Jag är av dubbel natur. Den unga utvecklade omogna Loj hänger sej envist kvar. Den sida av mej som ibland inte förstår att vissa saker får vänta till ett annat år. Oftast går det bra ändå. Den präktiga Louise från förr (jaja, nu avslöjade jag mitt rätta jag) har insett att hembakta kanelbullar är utbytta mot kladdiga chokladbollar. Mysiga shoppingrundor i saluhallen är utbytta mot en snabb räd på Maxi.
Men ibland ploppar präktiga Loj upp och visar sitt fula tryne. Hon gjorde det i helgen, rätt så mycket faktiskt. Jag undrar bara varför var jag tvungen att baka både kanelbullar, lussekatter och bröd. Och varför gjorde jag ett storkok för fyra dagar under tiden det andra jäste.
Min deodorant håller inte måttet.

Bort ditt elaka troll!
BÖÖÖ!!!

Det kom ett mail

Femåringen fick sitt livs första mail idag. Från älskade vännen som som flyttat obarmhärtigt långt bort. Vi läste, skrattade och svarade. Femåringen pratade med mjuk röst till David.
Sedan i sängen vid läggdags kom den stora sorgen.
Det värker ännu i mammahjärtat.

Nu igen

Den enda tanken mitt huvud vill tänka är att muffinsen två våningar ner borde ätas upp, av mej bums.
Pms i stora lass.
Snart kommer jag börja klaga på maken och känna mej synnerligen missförstådd.
En vecka i månaden.
25 % av mitt liv.
Snart är det en annan vecka.

Diagnos?

Jag funderar på att söka läkarhjälp. Jag har glömt bort lösenordet till min mail som jag kollar minst två gånger om dagen. Gahhh.

Att sakna

Femåringens allra, allra bästa kompis genom alla tider har flyttat. Många hundra bil bort.
De är mer än bästisar, bästa, bästa bästisar. Han har flyttat nu.
Men femåringen är inte ledsen, nej inte alls. Han kommer få en ny bästis, han heter visst Johan.
Och vi pratar om att man kan bli ledsen och gråta, det går jättebra. Men inte då, för han är ju inte ledsen alls.

Men sängen den har plötsligt blivit så hård. Känn här mamma, vilka hårda plankor. Man kan inte sova på så hårda plankor. Nej, säger jag. Det går inte att sova på så hårda plankor, men du kan sova i min säng, den är mjuk. Och så somnar han i min säng, nejdens magraste femåring. I sömnen mumlar han David, han som inte är saknad alls.
Då fäller jag en tår.

Konstiga tanke

Jag har en ny frisyr igen. En ny halvsnaggad, radikal och asymmetrisk historia. En Lojfrisyr helt klart med en släng av jo-jag-är-visst-fortfarande-jätteung desperation.
Fast jag är jättesnygg. Verkligen.
Synd bara på frisyren att jag inte skall ut och ragga för den hade fått vem som helst på fall.

Middagstips

Vad åt ni till middag idag?
Här blev det kycklinggryta med nudlar.

Var skall detta sluta

Nackdelen med att tvååringen äntligen börjat prata så man förstår är just att man plötsligt förstår. Dumma dej och dumma mamma är klara favoriter tätt följt av äckligt bajs.
Två år och fyra månader gammal.
Godnatt!