Ehhh

Vid frukostbordet:
-Varför har vi inget släktträd? undrar 8-åringen
-Vaaaa, fläskträd? funderar 7 åringen
-Släktträd heter det
-Va har någon sprutat vatten på trädet eller?

Här följer en lååång förklaring.

-Jaha då förstår jag säger 7 åringen. Man klättrar upp i släktträdet och åker bakåt i tiden.

Här är det mys

Mys är tydligen när man äter goda saker med släckt lampa och tända ljus.
Treåringen lärde mig nyss det.

Någon slags rättvisa

Upptäckte just följande.
Ibland verkar livet fatta att en viss rättvisa måste finnas trota allt.
Vad säger man? Grattis som fan!

Hårt jobb

Idag har jag gjort sista dagen på min praktik. Jag har tränat på min personliga utveckling. Idag tackade jag ja till ett jobbigt samtal, tog tjuren i hornen och växte en storlek. Tror faktisk att jag gjorde avtryck på ett positivt sätt.
I vilket fall fick jag en fin present och några riktigt goa kramar.
Jag har nått en ny nivå i min utveckling.
Det känns inte så illa att snart fylla 33 trots allt.

Mogen och vuxen

Jag formulerade nyss ett bittert inlägg. Sedan insåg jag att bitterhet inte är min grej.
Jag är lycklig så det spritter i magen. Jag har mest underbara, vilda, envisa, blåtirsklädda, gosiga, gossarna i världen och den mest fantastiska maken.
Att mina favvovantar är trasiga och vissa människor inte särskilt sympatiska ska faktiskt inte få förstöra min fredagskväll.
Skönt att jag är så mogen och vuxen!

OBS!V Utan ett enda stänk av ironi, jag lovar!

Jag borde ingripa

Framför tv:n tidigare idag.
-"Kom igen nu, slå hårdare, du ska slå gubben! Kom igen, det går bra! Hårdare! Oj, jag tror du dödade honom. Bra"!!!!

Visst är han uppmuntrande och pedagogisk storebror när han lär lillebror 3 år att boxas på tv-spelet?

Hmm

Vi har de nära, de som inte får något barn. Som kämpat så länge att de inte orkar längre, de mår inte bra nu.
Vi står bredvid, fast på andra sidan. Vi har ju haft det så lätt, vi får ofta höra det. Hur förbaskat orättvist det är. Det är förbaskat orättvist och jag är ledsen för det. Försöker säga att vi fått annat som är jobbigt. Sjukdom, död och ännu mer sjukdom. Kanske har vi fått vår dos av svårigheter på ett tag säger jag, om man nu tror så. Det är ingen tröst, jag vet. Och ja, jag kommer aldrig förstå hur det känns. Jag vet det, jag kan bara försöka förstå.
Jag är ledsen för det.
Jag är ledsen för att min blotta existens väcker ilska, jag är ledsen för det.
Om det är till något tröst så är jag så förbannat tacksam. Tacksam över barnen och livet i sig. Jag tar inget för givet utan är tacksam för varje dag. Jag har lärt mig det nu men det var inte lätt, jag dog nästan på kuppen.

Om 5 år och den förbannade åldersnojan

Om fem år fyller jag strax 37. Konstiga tanke. Mina barn fyller är 14, 13 och 9. Jag har just pluggat klart, klart vad jag jobbar med. Mitt hår kortklippt och jag har starkare glasögon än nu.
Vi reser mer än nu, längre bort och stannar borta längre.
Vi bort kvar, fast har flyttat ännu fler väggar och gillar säker inte vitt längre.

På helgerna fylls hallen av många stora skor, kompisar till barnen för vi vill hellre ha de hemma än hängande utanför kiosken. Mannen och jag förpassas till vinden.

Vi åker skidor i Italienska alperna för första gången sedan barnen föddes och räknar på om vi har råd med en fjällstuga, vi avstår och väljer extra ledighet framför fler utgifter.

Kanske är det inte så illa med tiden som går trots allt.

Varning!

Att cykla till skolan i 10 cm snömodd är ingen bra idé. Speciellt inte om lagret under snön är is.
Jag vet det nu.

Inga ord

Håller andan.

Idag är en annan dag

Jag sover länge, barnen sitter i soffan och glor på tv.
Ingen veckopeng förrän rummen är städade. Hårda pix att växa upp hos familjen Morrhår.
Det städas, handlas och åks pulka allt om varannat och lite på samma gång.
Vi dealar lite jag och treåringen. Varannan låt Krunegård och varannan låten om Zlatan. Vi målar naglarna, kramas och pratar om hur mycket vi gillar varann.
Det är lördag.
Ikväll ska vi på kalas i en annan stad, jag och mannen.
Barnen stannar hemma med mormor och är inte ens lite ledsna för det.
Inte jag heller.

Tur att det är fredag

Jag lämnar mina tre barn på den kommunala barnpassningen. Fem över halv åtta glider jag långsamt ut från dagis med bilen till tonerna av ..."vi går över daggstänkta berg fallera."
Jag ligger bra till i tid och vid soptippen kommer jag plötsligt på att jag får välja musik själv. Judas Priest förefaller vara ett bättre val.

Att vara praktikant är ett hårt jobb trots att jag inte gör många knyck. Jag försöker vara förbaskat intresserad och trevlig.2 minuter i halv fyra traskar jag mycket trött ut från skolan för att korsa mig genom tre filer över Älvsborgsbron och spara minst 4 sekunder.

Väl på dagis gömmer sig Leo genast längst in under soffan och vill INTE följa med hem, som vanligt. Svettig och med väskan full av nedkissade byxor i strl 98 cl kör vi tllslut vidare mot skolan. Där vill ingen heller följa med hem.
Jag måste vara en fantastisk mamma! Ingen vill någonsin följa med mig hem.
Ungefär då självdör jag i en härdsmälta och funderar en kort stund på att lägga ut de tre på Tradera.
Jag tar tre djupa andetag och blir så klämkäck att ungarna springer till bilen för att genast bråka om vem som ska sitta fram. Så spelar vi lite "daggstänkta berg" och sjunger högt om falukorvar och krokodiler och livet är frid och fröjd igen.
En stund.

Jag har en ny hemlig hobby del 3

Ibland funderar jag lite på hur korvbröd blir om jag bakar de på surdeg.

Mer soppa tack, heter det

Vid middagsbordet tidigare idag:

-Ja måtte ha soffa i mudden!!!
-Vaa??
-SOFFA I DÅLEN MÅTTE JA HA!!!

Är det konstigt att jag har flera grå hårstrån?

Sådan är jag

Jag har en lista som jag betar av.
Förra året tatuerade jag mig. I år ska jag springa Göteborgsvarvet.
Bland annat för det står fler saker på min lista.

Sådan är jag

Jag har det bra. Riktigt bra. Intressant, utvecklande, trevligt och gott. Jag har bra sällskap och stunder för mig själv. Jag har egentid, barnfri tid, tid för mig, make, barn och kompisar och intressen. Jag känner mig lycklig.
Ändå gnager rastösheten i mig då och då.
Stunder när jag vill sälja allt och segla jorden runt, eller backpacka i Asien med familjen, byta bilen , flytta och ändra på allt bara för att jag är rastlös.
Men jag stannar här. Pussar på mjuka kinder och möblerar om vardagsrummet ännu en gång.

Behöver jag hjälp?

Idag triumferade jag med mina hembakta korvbröd. Jag tror till och med att min mamma blev lite imponerad. Där fick hon så att hon teg! Ifall nu korvbröden inte tog hade jag även varm choklad med vispad grädde i en burk och hembakta bullar.
Jag måste gå igenom en kris.
Jag känner inte riktigt igen mig själv.

Trisslott kanske?

Jag är på praktik. Det är jobbigt. Att i fem veckor vara nybörjare är tröttande.
Men härligt och bra för självförtroendet.
Jag tror jag vet vad jag ska bli när jag blir stor.
Undra om maken kommer bli överlycklig när han får höra att jag vill plugga i så många år till.
Nudlar till vi fyller 40!

Hemlis

Jag har nått nya oanade höjder. Jag har gjort något jag inte talat om för någon. Det är så ruskigt äckligt präktigt att det brädar det mesta.
Jag har bakat korvbröd.
Hembakta korvbröd!
Vad är jag för en människa egentligen?

Tacksamhet

Den sista tiden har jag känt stor frustration över att behöva läsa på prislapparna när jag handlar. Så hamnar jag här, och orden tar slut.

2010

Lite fler konserter, mer tid utan barn och förbaskat mycket träning inför Göteborgsvarvet är vad våren kommer att bjuda på. Jag längtar.

Ett decennium

1999
Jag fyller 22 den våren. Jag flyttar från Hisingen till Johanneberg och får till vintern ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Vasastan. Jag köper min första bil och jobbar dubbelt. Kulorna rullar in jag åker skidor i Frankrike på våren, tillbringar ett par veckor i New York, badar i Grekland och på Papua Nya Guinea samt shoppar i Sidney.
Jag träffar H och vi har en härlig sommar och höst ihop. När jag tröttnat på H flyttar jag, byter telefonnummer utan att meddela honom.
Jag gör ett jobbigt val och mina föräldrar väljer att säga upp kontaken med mig under en period.
Jag spenderar mina pengar på resor, kläder och bensin. Jag är 22 och känner mej odödlig, cool och rätt så bitchig.

2000
Jag börjar det nya året med att jobba. Kl 7.00 kliver jag in genom dörren på jobbet.
Jag är singel och har några småflirtar men inget allvarligt.
Jag byter jobb och börjar träna. Jag träffar vännen S som jag fortfarande hänger ihop med. Framåt vårkanten faller K ned från himmelen och jag är dunderkär. Jag har aldrig varit med om något liknande. Efter bara någon vecka upptäcker jag att vi flyttat ihop. Han säger upp sin lägenhet några dagar senare. Efter någon månad och lite till är vi förlovade. Vi åker på vår första semester ihop och livet leker.
I november är jag gravid och att bli föräldrar känns helt naturligt. Familj, vänner och släkt höjer på ögonbrynen men vi bryr oss inte. Vi byter bort den lilla bilen mot en större och anpassar oss till ett liv som fäöräldrar. K friar och vi funderar bröllop.
Nyår firar vi ensamma i den lilla soffan i lägenheten i vasastan. Jag mår fruktansvärt illa och äter bara mannagrynsgröt och frukostknäckbröd.

2001
Jag söker för första gången i mitt liv ett fast jobb som jag får. Jag blir sjukskriven 10 veckor innan beräknad födelse och får krupp på att bara vara hemma. Vi gifter oss i rådhuset i Göteborg, min syster har sytt klänningen och jag är i vecka 30. Festen firas i ett hyrt hus på Malö dit bara de närmste är bjudna. Alla sover över och vi äter frukost tillsammans dagen efter.
Plötsligt har vi spjälsäng, babyskydd och magen växer till gigantisk storlek. I slutet av juli blir vi föräldrar den mest baktiva pojken och med det minsta sömnbehovet i Västra Götaland. Sa jag att han är den vackraste också.
Resten av året förflyter i babydimma. Jag promenerar och ammar konstant resten av året (dock inte samtidigt) för att babyn ska sova åtminstone några stunder på dagen.

2002
De frostiga relationerna till mina föräldrar fryser till is. Vi går på babysim flera gånger i veckan och jag beslutar mig för att aldrig mer sy gardiner.
Vi matar bäbis med pureér och tar miljoner foton på honom. Jag hänger med andra mammor och funderar på fler barn. Det visar sig att ett barn till är på gång innan vi ens hunnit planera det. Jag mår fruktansvärt dåligt. Jag har så ont i ryggen att jag knappt tar mej ur sängen på morgonen. Jag lever i en dimma av smärta men får höra att det är helt normalt när man är gravid.
I december föds vår andra underbara son.

2003
Jag är 26 år gammal och mamma till två pojkar med bara 16 månaders mellanrum. Jag mår inte bra, trots att jag borde vara fantastisktk lycklig har jag bara fruktansvärt ont i min rygg. Senare visar det sig att jag är akut sjuk och opereras till hösten. Fram till operationen minns jag inte mycket av år 2003. Relationen till mina föräldrar förbättras något.

2004
Året börjar med att jag blir faster till en liten flicka.
Jag njuter av livet igen, jag är frisk och orkar för första gången på 2 år. Jag och maken delar rättvist på föräldraledigheten. I mitten av året blir maken arbetslös och jag går tillbaka till jobbet på heltid. Båda barnen får plats på dagis. Vi sparar hutlöst med pengar varje månad för att köpa oss något större att bo i.
De 60 kvadratmetrarna börjar kännas trånga. Vi hemnetknarkar och inser att vi kommer vara tvugna att flytta längre bort från centrum om pengarna skall räcka till något lite större. Barnen åker 2,5 och 4 år skidor i Sälen för första gången i sina liv.

2005
Äntligen har vi tur. Riktig tur. Vi köper ett radhur flera hundraturen kronor billigare än vad som borde vara möjligt. Vi flyttar och äntligen kan fyraåringen få den kanin han drömt om länge. Vi målar om i huset och åker på en fantastisk semester. Maken tjatar om fler barn. Jag tröttnar på mitt jobb och fyraårningen går in i ett trots som flera år senare skall utredas i åratal. Jag börjar vänja mej vid tanken på fler barn.
I oktober blir jag gravid, jag mår illa, gråter och vi är äckligt lyckliga.

2006
Vi börjar året med att springa på husvisningar. Min hyperkänsliga gravidnäsa dömmer ut de flesta objekt för fuktlukt. Vi bestämmer oss för att bygga ut istället.
Vi firar 5 åring bröllopsdag med barnen på restaurang. Vi badar och gör klart för bäbis som är beräknad i slutet av juni.
Den 30 juni föds vår tredje gosse, inte på hallgolvet utan på Mölndals sjukhus trots att maken försvann en stund när det var dax att åka dit. Vi åker på sverige turné med bäbisen, det spöregnar konstant i 10 dagar.
Vi renoverar hysteriskt och den 23:e oktober ringer min pappa och meddelar att han är döende. Den 10:e december dör pappa efter 6 veckors plågor. Pappa och jag hinner reda i en del innan han dör.

2007
Jag åker till akuten för ryggen och hamnar åter på operationskö. Jag är mammaledig och tanken är att jag och maken skall bytas av. Jag orkar inte gå tillbaka till jobbet, jag är inte återhämtad efter pappas död utan blir kvar hemmma. Jag hänger med de andra mammorna och gör inget annat ön att vara mamma. Tack vare ungarna är jag snart mig själv igen. I September får lilleman plats på dagis och både mannen och jag går ner i tid rejält. Huset är utbyggt och äntligen får vi plats ordentligt.

2008
Maken blir allt mer distansierad. Han renoverar på gränsen till maniskt. Under semestern på sommaren trillar han ihop, helt utbränd och blir sjukskriven ett bra tag. Vi ändrar vårat tankesätt drastiskt. Vi inser vilka som verkligen betyder något för oss och vilka som inte gör det.

Slutligen 2009
Året börjar med att jag desperat längtan efter att plugga. Maken är dock fortfarande sjukskriven på deltid så jag jobbar plikttroget kvar. Barnen lär sig äntligen åka skridskor ordentligt.
Vi åker till Sälen och 2,5 åringen briljerar i backen.
Jag får först ett mycket dystert besked angående mina njurar och sedan ett väldigt positivt Korkar upp champagneflaskan som väntat länge i kylen för att fira friska njurar

Till våren känner jag mij väldigt stressad och hamnar tillslut hos företagshälsovården och inser att jag måste ta det lugnare.
Barnen är bortresta en hel vecka, jag tatuerar mig med mersmak och vi budar på drömhuset men hoppar av budgivningen.
Jag velar om vilken utbildning jag ska välja men väljer tillslut rätt.

Vi gör åker på en annorlunda semester till fjällen. Paddlar kanot, fiskar och fjällvandrar. Vi avslutar med en vecka i storstaden för att kompensera.
Fram emot höstkanten är maken åter sig själv för första gången på flera år.
Jag börjar darrig i knäna och full av tvivel plugga och får högsta betyg redan på första kursen. Självförtroendet växer och liksom högen hembakta frallor i frysen.
Jag tar inga studielån och kompenserar med att försöka vara extremt huslig.
Vi har en härlig höst. Maken är frisk, jag njuter av att plugga och känner inget av stressen och ångesten från i våras.
December försvinner ovanligt smärtfritt och här står vi med bättre förutsättningar än på åratal att få ett härligt 2010
Fortsättning följer...

Megafon del 2

Med tanke på inlägget nedan tänkte jag bara lugna er och säga att alla fortfarande lever.
Jag är tacksam för mycket just nu, bland annat för att jag inte blev lågstadielärare.

Funderar på att köpa en megafon

Imorgon väntar kalas med 25 inbjudna barn. Andas långsamt, in genom näsan och ut genom munnen.
2 timmar går snabb. Jodå, Louise det kommer att gå jättebra. Jag upprepar jättebra. Tänk positivt. 2 timmar kan gå snabbt. Andas.

Stopp!

Nää, nu är jag inte med mer. Nästa familj som skiljer på sig får inga julklappar av tomten. Skönt, nu var det sagt. Nu firar jul nu och är förbannat, äckligt toklyckliga!

Jag funderar på att stanna tiden en stund

Tiden går gräsligt fort. Jag minns för sju år sedan som igår. Jag minns vilka kläder jag hade då, hur det kändes att gå upp för branta backen i Slottskogen med stora gravidmagen. Jag kommer ihåg hur ont i ryggen jag hade och hur tunga mina steg var.

Jag minns däremot inte så mycket av förlossningen men jag kommer aldrig glömma när den nyfödda pojkkroppen i blå nyans lades på min mage eller hur han luktade då.
Att den nyfödda har hunnit bli sju år övergår mitt förstånd.
Han med hjärtat av guld och ängelns tålamod. Han som bygger med lego i veckor och själv ringer hem en kompis när det känns trist.
Han vars hjärta fortfarande tillhör kompisen som flyttade långt bort för över ett år sedan.
Han lär vara rätt så lik mig på utsidan men på insidan känner jag inte igen mig ett dugg.
Är jag hans mamma?
Är han sju år idag, hur gick det till?


Ps. Jag kommer heller aldrig glömma färden till BB i en Toyota Corolla årsmodell 1978, jag trodde aldrig den skulle orka hela vägen till sjukhuset men det är annan historia.

Torka

Mitt huvud är fullt av ord. Böcker matas in, vägs och mäts. Ändå saknar jag ord, de kommer inte till mig längre.
Efter 6 sidors hemtenta är orden plötsligt slut. Efter 6 timmars grupparbete med konstant prat är mina stämband trötta.

Så jag sitter mest i soffan med treåringen, sexåringen och killen som är åtta. Vi spelar spel, de pratar och jag frågar något då och då. Ofta tar jag en tur till gymmet och spinnar som en galning i tysthet.
Det kommer sällan några blogginlägg till mig nuförtiden. Jag har så fullt upp med att spela finns i sjön.

Lego är hett

Treåringen sitter i mitt knä och leker med legomotorcykel.
-Ja lillar (gillar) dej.
-Pratar du med mej eller legogubben undrar mamman
-Legodubben såklart.

Dagisskada

3 åringen leker med Lego och två legogubbar på motorcykel får möte på köksbordet.
-Hej måtåcykeldubben!
-Hej!
-Jag äskar dej!
-Jag måtte pössa dej.

Så pussas de två motorcykelkillarna så det smackar
Så blir de plötsligt osams.

-Du får inte komma på mitt klas (=kalas) du e dum.
-Ja e ete dum, alla få va mä
-Ja, alla måtte va mä annas bler du lessen. Du få komma mitt klas.

Appropå förra inlägget

Jag verkar förresten ha en ny kärlek. Han heter Markus Krunegård. Han har fått mej att ta en paus från både Lasse Winnerbäck och Kent. Ett konststycke i sig.